Jag träffade Benita hösten 2014 genom mina vänner. Då jag jobbade en vecka varje månad som musik- och konstledare på Folkhälsan. Jag samlade material till min roman. Jag kunde inte tala svenska, men som andra ålänningar, talade hon inte finska eller engelska med mig. Jag lärde mig svenska.

​

Benita har varit tålmodig, uppmärksam och vänlig mot mig. Hon bad mig komma hem till sig och erbjöd att jag kunde stanna hos henne när jag behövde det.

​

Benita är musiker och spelar ett stort urval av violar, orgel och piano. Hon sjunger också bra. En gång tog Benita mig med till körövningar. Jag kände mig mycket varmt välkommen till kören. Vid den tiden bodde jag fortfarande på fastlandet. Jag fick noterna med mig till minne av en mycket trevlig händelse.

​

En gång när jag besökte Benita, berättade hon att hon fick diagnosen minnessjukdom. Jag hade redan märkt tecken på det. Sedan släppte Benita bomben: hon sa att hon också skulle bli blind med tiden. Detta rörde mig djupt. Vid detta tillfälle förstod Benita helt vad skall hända i hennes liv.

​

Benita känner till mitt arbete och vet att jag förstår vad hon upplever. Jag såg den sympatiska och en av de trevligaste människorna i världen och kunde inte hitta orden till mina känslor som cirkulerade i en värld av vänskap, kärlek och medkänsla.

​

Då bestämde jag att jag måste stödja henne till slut. Idag har hennes minne försämrats så att inte möten kan ordnas i förväg. Som ett resultat har de blivit färre.

​

Jag känner Benitas grannar och de kom med henne till vårt party på sommaren. Vi spelade och sjöng tillsammans: jag spelade gitarr, hon spelade fiol och andra gäster sjöng. Benita kan spela vad som helst på gehör.

​

Lyckligtvis har vi ”Demensföreningen på Åland” här. Jag får hjälp genom föreningen om jag stöter på en situation där jag inte vet hur jag ska göra, och jag ser en möjlighet här. Det är så det är, livet är som havet: alla dagar är olika. Vi har bara detta ögonblick.